Testar att blogga från min iPod touch… kk.

Ikväll är det återigen dags att söka lyckan på stans enda vettiga uteställe, blå månens bar. Här ska vi tillfredsställa våra slitna studentkroppar med kvinnor, dans och sång tills sångerna tystnar och det är dags att åka hem med världens bästa svarttaxichaufför, Bobban, om man har otur.

Innan dess är det dock snart dags att gå iväg till förfest som idag som så många gånger tidigare lika gärna kan kallas korvfest. Bröden saknas till allas stora förtret. Ibland undrar man hur det kan komma sig att av jordens 3 miljarder kvinnor så vill inte en enda av dem infinna sig på en förfest med cirka 5 trevliga och snygga grabbar på ett härligt strålande humör. Det duger inte. Men man ska inte underskatta en skaplig korvfest. Här finns utrymme för så mycket som inte tillåts eller anses positivt vid en korv med bröd-fest, såsom extrem alkoholförtäring, svettiga, bara överkroppar rytmiskt rockande på bordet till världens bästa förfestlåt When you were young som om natten aldrig skulle ta slut, kvinnoskvaller på hög nivå och mycket annat. Föredelarna tar egentligen aldrig slut nu när jag tänker efter. Vad tillför egentligen kvinnorna på en förfest när de väl är där? De sörplar lite lätt på sin päroncider och nekar vänligt men bestämt när man erbjuder en skaplig grogg. Nej här är det nästintill nyktert som gäller. Här bjuder vi inte på oss själva nej nej nej. I sällsynta fall ser man faktiskt även tjejer tala med andra på en fest. Då vet man att de har druckit minst två päroncider. Ibland kan man dock få uppleva den klassiska 5-ciders kvinnofyllan, vilket ofta resulterar i ett enormt kackel istället vilket inte heller är särskilt trevligt att uppleva. Här kan vi banne mig inte hålla käft. Det ska talas om det ena eller det andra, fnissas, skrikas och jävlas. Och här ska varning utfärdas, nämn inte orden djurförsök, dödsstraff eller kroppsideal inom 5 meters avstånd från en kvinna. Då riskerar du nämligen att starta en ordentlig diskussion som du inte har en chans i helvetet att vinna. Även om du håller med kvinnan ifråga. Det sista man ska tänka på när man håller en korv med bröd fest är att man absolut inte får glömma öronpropparna alternativt ta med en sax och klippa av högtalarkablarna. Kvinnor har nämligen i 19 av 20 fall ett extremt sug efter att av nån anledning lyssna på extremt oduglig musik på förfester. Här snackar vi många gånger artister som pratar i låtarna istället för sjunger, gärna på slang så man inte förstår ett skit eller kan sjunga med, hip-hop kallas musikstilen och den är helt värdelös och passar absolut inte på korv-fest. Sätter man på högklassig musik som M.b. med Orup ja då kan man räkna med en ordentlig utskällning eller örsnibbsgreppet. Passa er.

Nä nu är det banne mig hög tid att gå in i duschen. Och kanske kanske blir det en korv med bröd fest ikväll ändå. Det hoppas vi, konstigt nog.

Jag gillar inte vintern särskilt mycket. Snö är helt ok, när den ligger i skidbackarna. Men vintern och slasket innebär så mycket extra omständigheter i vardagen, som om det inte vore nog ändå. Visserligen ordentliga i-landsproblem, men ändå. Nej nu vill jag att det ska bli vår. Jag vill kunna gå till skolan i vita rena sneakers och slippa vinterjackan och mössan. Jag vill kunna sätta mig på balkongen i solen och dricka kaffe. Jag vill ta en öl på en uteservering när solen inte gått ner. Det börjar dock bli ljusare…

Jag är ute på min sista praktik på lärarutbildningen nu och skolan ligger på andra sidan stan. Det är konstigt, men alla som jag känner som ska bli lärare hatar praktiken. Varför vet jag inte. Men jag antar att det har att göra med att man jobbar som lärare på en skola i runt 5 veckor och får inte ett öre för besväret. Men lånen måste man fortfarande ta… Sedan är det inte alltid så att man som praktikant blir så vänligt mottagen på skolorna. Man vet ju själv hur det var när en vikarie stod i klassrummet på högstadiet, det blev kaos direkt. Men jag tycker ändå det går ganska bra.

Förutom praktiken så kretsar ganska mycket just nu runt träning. Ja, faktiskt. Jag och Erik kör varannan dag på gymmet. Förr var jag alltid negativt inställd till allt vad gym innebär. Fördomsfull som man är trodde man att det var ett ställe där 120 kilos Arnold-kopior går omkring i nätbrynja och tävlar om vem som lyfter mest i bänkpress. I och försig så finns det väl ett visst mått av gym-penis tävling trots allt, men det skiter jag i. Jag tycker snarare att det är sorgligt att omkring 90% av personerna på gymmen lastar på alldeles för mycket vikt för sitt eget bästa, vilket resulterar i felaktig teknik, uteblivna resultat och på sikt skador. Ibland kan man dock inte hålla sig för skratt när Jens 18 år tar fram 30 kilos hantlarna för att köra teh bicepts!1 och lyfter hela vikten med ryggen istället. Men skulle man säga till såna killar om nackdelarna så skulle man aldrig få någon träning utförd själv.

I höst ska jag ut och resa. Så är planen åtminstone. Förhoppningsvis kan man skrapa ihop ordentligt med pengar i sommar så att man kan vara borta åtminstone 4-6 månader och se sig om. Har inte varit utomlands på hur länge som helst. Vi funderar som alla andra på Asien. Egentligen hade jag nog helst åkt västerut istället, till New york, men växelkursen är ju inte direkt gynnsam just nu. Det roliga med resan är att vi kommer köra tärningstaktiken. Varje dag när vi vaknar kommer vi hitta på 6 olika alternativ om vad vi ska hitta på. Sedan får tärningen avgöra vad det blir eller var vi åker. Och så kommer vi naturligtvis blogga om hela resan. Tror det kan bli skitkul faktiskt.

Dagens låt är för övrigt “Dirty Dancing” med Frida Hyvönen…

Har sett en del film på senaste. Den överlägset bästa var Changeling. Riktigt bra film med Angelina Jolie och en grym John Malkovich. 5/5

Doubt. Man bara måste älska Philip Seymour Hoffman. Meryl Streep är också bra. 4,5/5

Har även sett Seven Pounds. Will Smith är bra som vanligt. 4/5

Bolt, disney. En svag 3/5.

Ghost Town. Ganska löjlig men kul emellanåt. 3/5

Outlander. Vikingar möter Aliens. 2/5

Det är mitt i natten och jag kan inte sova. Har ont i halsen och är förkyld till råga på allt. Lyssnar på lite skön gonattmusik i spotify såklart, här är ett urval. Gonatt!

Förresten om någon som jag känner vill ha en invite till spotify så kan ni ju alltid skriva en rad i kommentarerna.

Leonard Cohen – Take this waltz

Billy Joel – Piano man

Johnny Cash – The man comes around

Pearl Jam – Last Kiss

Tom waits – Martha

Tom Waits – Downtown train

När jag var liten så poppade man alltid popcorn i kastrull. Dessa popcorn blir alltid godare än popcorn som görs i micron. Det blev alltid fulla kastruller med popcorn som lyfte locket och hälften ramlade ut på resten av spisen och allt var som det skulle. Dessvärre verkar det som att det nu för tiden inte längre går att poppa popcorn utan ett totalt misslyckande som följd.

Idag gjorde jag ett tappert försök. Första omgången körde jag med matolja i kastrulljäveln. Jag hettade upp oljan tills det första prov-popcornet poppade. Och så tömde jag i popcorn så att det täckte botten och lite till. Det börjar poppa. I ungefär 10 sekunder hör jag kanske 20 poppningar. Under nästa 20 sekunder hörde jag allt färre popningar. Jag insåg snart att jag istället för popcorn hade skapat en rejäl indian-röksignal i köket. Jag tog snabbt och smidigt kastrullen och slängde den under vattenkranen och slog på kranen. Då uppstod ett fräsande som skulle gjort en afrikansk spottkobra grön av avund samtidigt som rökutvecklingen steg med 300%. Skam den som ger sig tänkte jag, körde rent kastrullen med svinto och gör ett nytt försök. Denna gång övertalade jag mig själv att det var oljan som var felet och bytte mot margarin. Tyvärr upprepades samma procedur ytterligare en gång. Vad är felet? Är det kastrullen? Kocken? Spisen? Popcornen? När jag drar mig till minnes min popcornpoppnings storhetsdagar så minns jag att jag körde i en kastrull som var bucklig och sliten och tillverkad i nåt slags aluminum-material med nästan lite räfflad botten. Är detta nyckeln?

Nedslagen efter mitt misslyckande kapitulerade jag och tog bilen till statoil och köpte 2 påsar micropopcorn. Här nedan ses resultatet av den andra satsen popcorn, och kastrulljäveln.

Till julklapp i år önskade jag mig bland annat en bok, ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Av många olika anledningar läser jag sällan böcker. De gånger det sker är när jag känner att inget annat känns roligare än att läsa en bok, eller de gånger jag känner att jag har så gott om tid att läsa en bok så att jag läser en bok.

Mellandagarna är en perfekt tid att läsa bok. Och jag kan inte minnas senaste gången som jag så totalt glömt bort tid och rum som nu när jag läst denna kolossala bok på 942 sidor. Andra böcker, en tredjedel så långa, kan kännas som att de tar en smärre evighet att ta sig igenom. Så finns det böcker som Shantaram.

Boken beskriver författaren Gregory David Roberts liv i Bombay, Indien och är baserad på hans egna upplevelser. Sällan har en bok lärt mig så mycket och fått mig ställa så många frågor. Det känns som att Roberts under ett dygn i Bombay upplever mer än jag själv gjort de senaste fem åren. Boken ger en insikt i en helt annan kultur och människor som beter sig så totalt annorlunda mot vad vi i västvärlden är vana vid. Jag är så fascinerad av de möten med andra människor som Roberts beskriver i sin bok. Och den humor som finns i dessa möten. Jag har kommit på mig själv att skratta högljutt mitt i natten när ingen annan människa är vaken. Och jag har kollat till på klockan och tänkt att, en timme till kan jag väl vara vaken… det gör väl inget…och upprepat detta timmen efter. Värre drog än denna bok får man leta efter.

Så om någon som läser detta känner att de har några dygn att ägna åt något helt i hästväg så skulle jag varmt rekommendera Shantaram. Årets bästa julklapp utan tvekan.

”He was Australia’s most wanted man. Now he’s written Australia’s most wanted novel.”

Han kom som ett yrväder en decemberafton och hade ett fult anteckningsblock i en svångrem om halsen. Ja, ni gissade rätt. Tv-pejlaren. Återigen har han varit här och nosat runt i vårt kvarter. Ibland ser man honom smyga runt likt en irländsk blodhund bakom buskar och husknutar, ibland tassandes lätt, trippandes utmed väggarna i det smala trapphuset med sin beniga röv tätt tryckt mot trappräcket. Totalt emotionellt befriad jagar han utan skruppler lättlurade personer, barn, stumma, gamla och andra som inte har lärt sig av tidigare bittra erfarenheter i livet.

Vad han inte anade var att redan timmar innan kniven skulle stickas i nästa byte hade offret, den listige Martin “The Shadow” Sleipner redan känt lukten av den onda tunnhårige mannens otäcka old spice och hans ytterst misstänksamma beteende och ovanligt ordentliga påpälsning. Den tunga förberedelsen inför det kommande hotet hade utförts; dörren var låst. För säkerhets skulle hade “The shadow” även tagit till ytterligare säkerhetsåtgärder i form av avslagning av tv-apparat och radio-sändare, utifall blodhunden på ett eller annat sätt skulle använda ett av de olycksbådande verktyg som vanligtvis döljer sig i tv-pejlarens fyrkantiga, bruna skinnportfölj av plast; 90-graders pinne med spegel och boxhandske, blodpudding, rökgranat, brevbomb, armsvett på burk, det onda ögat, hackad gul lök, spottkobra, vinäger-chips, pungsvett och andra saker som alla effektivt kan sätta ett potentiellt offer ur spel inom loppet av ett par sekunder. Vid eventuell stormning av lägenheten kan inga bevis då säkras, vilket i sin tur leder till att lägenhetsinnehavaren med lagen i ryggen kan tvinga den tunnhårige att äta en bit blodpudding för att fira sin triumf.

Stunden var kommen och dörrklockan ringer. Tyst som en pygmé smyger ”The Shadow” fram mot dörren och böjer mig sakta framåt mot titthålet för att sedermera skåda ondskan själv i vitögat. Känslan av att veta att den man tittar på vet att man står och tittar på honom trots att man inte vill att han ska veta det är skräckinjagande. Hans ögonlock hänger bekymrade över hans blodsprängda ögon medan de gigantiska gråa ögonbrynen döljer resten av hans ansikte. Han visste att “The Shadow” var där. Han hade genomborrat den första psykologiska försvarslinjen. Redan då visste lägenhetsinnehavaren att just denna tunnhåriga man var en ovanligt illasinnad och känslolös tv-pejlare. Långsamt avvaktade “The Shadow” den obligatoriska andra påringningen och när den väl kom togs ett djupt andetag för att förbereda sig på att ljuga den gamle mannen rätt upp i hans håriga ansikte . Dörren öppnades, lögnen uttalades och “The Shadow” lyckades tills sist, trots ihärdigt tjat och flertalet mottagna moralkakor, få mannen att avlägsna sig och med tunga, släpande steg förflytta sig till den stackars ovetande C. Johnsens dörr i lägenheten bredvid.

Återigen hade The Shadow överlistat ondskan.

Ett typisk exemplar av tv-pejlare. Notera den specifika tv-pejlarens favoritvapen, bananknippet, strategiskt upphängd med nyckelring i gylfen för snabbt anfall. Den grådaskiga rocken symboliserar tristess och avsaknad av glädje, medan den färggranna slipsen sinnrikt har placerats utanpå rocken i ett försök att skapa förtroende och medkänsla hos offren.

I mars 2004 kidnappades 15-årige Kriss Donald på den gata i Glasgow där han bodde tillsammans med min sin mamma, lillebror och tre systrar. De fem förövarna körde runt med honom i 30 mil innan de högg honom 13 gånger med kniv, hällde bensin på hans kropp, tände på och lämnade honom att dö.

Flowers & Football Tops handlar om Kriss Donald. Bandet är Glasvegas. Låten är snuskigt bra och texten är här:

Baby
why you not home yet
baby its getting late
I wish you would be home by now
Door bell rings
who could it be at this time
police on my left and right
my son’s not coming home tonight
Baby, they don’t need to show
its over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?
Baby, baby, baby, why you?
No sweeping exits
No hollywood endings
flowers and football tops
don’t mean a thing.
My baby is six feet under
just another number
my daughter without her brother
Baby, they don’t need to show
its over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
flowers and football tops, I know
Baby, baby, baby, why you?
Baby, baby, baby, why you?
Baby, baby, baby, my baby, my baby, baby, baby is gone
Baby, they don’t need to show
its over, I know, I know
Baby, they don’t need to show
flowers and football tops, I know
Baby, my baby, my baby
You are my sunshine
my only sunshine
You make me happy
when skies are grey
I hope you noticed
how much I loved you
how could they take my sunshine away

Olle Ljungström är en svensk artist som få känner till. Själv har jag gillat honom starkt ända sedan 2001 då jag och Dr. Love utförde den numera legendariska tågluffen genom Europa där vi bland annat passerade ”ett ruttet jävla kuk-Rumänien”, som vi så fint uttryckte det i våran handskrivna dagbok från resan. I 30 dagar och 30 nätter spenderade vi våran tid på tågstationer, tåghytter, 20 kronors-hostels i utkanten av Prags utkanter, tak på Kos, cykelställ i München och mycket mycket annat. På resan hade jag tagit med mig 1 enda skiva, vilken var Olle Ljungströms samlingsalbum ”bäst”. Låtar som ”Den norrländska präriens gudinna” och ”Tysk indian” gjorde avtryck som fortfarande framkallar ståpäls när jag då och då lyssnar på dem.

Anledningen att jag skriver detta just idag är att en rad svenska artister har spelat in en hyllningsskiva till herr Ljungström. Här berättar Jocke Berg i Kent om projektet:

Så här berättar Joakim Berg (sångare i Kent):

En gång i tidernas begynnelse ringde en person till min lägenhet i centrala Stockholm och påstod att han var Olle Ljungström.
Han sa vidare att han ville tacka för en låt jag skrivit som han älskade.
Jag trodde honom naturligtvis inte, för
1: Varför skulle en levande legend över huvudtaget bry sig om mig och vårt fortfarande relativt okända band?
2: Hur skulle han ha fått tag på mitt nummer (jag stod inte i någon katalog)?
3: Vad skulle jag kunna skriva som skulle betyda något för en av Sveriges extremt få genialiska rockstjärnor?
När jag insåg att det verkligen var Olle Ljungström så antar jag att jag stammade fram ett patetiskt tack och att han betytt mycket, mycket för mig.
Minnet sviker, som det alltid gör när man blir helt ställd.
Det finns mycket jag borde sagt om hans musik.
Om varför han är så extremt bra, stilbildande och betydelsefull.
Men det Olle sa kommer jag aldrig glömma och det är fortfarande den bästa komplimang jag fått.

De flesta låtarna finns på Olle Ljungströms myspace. Gör dig själv en tjänst och lyssna. De som har gjort egna tolkningar av låtarna är bland andra Joakim Berg, Lisa Miskovsky, Tomas Andersson Wij, Di Leva, Eric Gadd och Uno Svenningsson. Mer info om skivan finns på cdon.se.

Nu har det gått en lång lång tid sedan jag senast orkade bege mig till den här sidan. Lika länge sedan var det som jag skrev något på den här sidan. Men idag måste det återigen ske, ty en ond gärning har begåtts och måste dokumenteras för all framtid.

En gärning lika ond som att inte dela med sig av den sista kaffeskvätten i termosen klockan halv fyra en fredageftermiddag på femte våningen i universitets mest otillgängliga sal lyssnandes till en gubbe från helvetet med skägg lika långt från Jesus har begåtts. Ni vet alla vad jag talar om.

Cykelstyrestölden.

Lika retlig som den är ond har den nu återigen utförts, så hänsynslös och illsinnad som aldrig förr. Vadan denna ondo? Tankarna först oumbörligen till läkaren som snor patientens benprotes och säljer den på Ebay. Likväl förs tankarna till den unge svältande pojken från Afrika som blir bestulen på sin första råtta som han jagat med blåsrör. Alla vet vi hur det känns när något kärt försvinner och troligtvis aldrig någonsin kommer att återfinnas.

Idag har jag alltså fått mitt cykelstyre stulet från min cykel. Kunde dem åtminstone inte tagit hela jävla cykeln? Känslan av att få en fis i ansiktet är uppenbar. Han tar och han ger sig av, med en doft av bråd död lämnad efter sig.

På en fredag!

Det fanns en tid då det var något magiskt med att se en film. Denna tiden utspelade sig när man fortfarande var en fjunig pubertetsfjortis som tjuvtittade på tutti frutti med Bruno Manzell på 3:an och satt och fes en hel natt i en svettig rollspelslokal. Det var en tid då en premier-cola och en påse av den numera bortglömda och klassiska ”steak and onion” från Estrella var mer värda än mammas hemgjorda köttbullar. Det var på den tiden då man fortfarande var tvungen att slå upp ord som bagatell och naiv i en svensk ordbok.

Att hyra en film av Maestro på fyrkanten var en höjdare. Varje gång man såg en hyrd film var det som att lägga sig i en säng med nya lakan. Nöjet blev ännu större när den mäktiga parispullarn Petter avlöjade sin hittills största hemlighet i livet: Han hade köpt ett filmhyrar-kort på konsum. 2 filmer för priset av 1. Lyckan var total och aldrig mer skulle vi se på film med Petter frånvarande.

Idag kan man ladda hem vilken jävla film som helst från nätet med super-kvalité. Det går på 10 minuter och kostar inte ett dugg. Problemet är att det heller inte ger ett dugg. I 12 fall av 20 ser man ungefär 20 minuter av filmen innan soffans sköna fluff och filmens sövande handling får ögonen att falla ihop och kroppen att hamna i en uppskattad dvala som inte är lika uppskattad när man vaknar med munnen fylld av det så kallade sov-slemmet som en god vän så tydligt uttryckte det i sin blog, och nacken är så stel att man skulle kunna knäcka den genom att ta ett djupt andetag. I fem fall av tjugo så lyckas man se klart hela filmen, men chansen att minnas något är nästintill obefintlig och betyget på filmens story är precis 6 på tioskalan. Därefter har vi filmen som man ser klart, rycker på axlarna och inte reflekterar mer över. Det är en film som är helt ok men som jag glömmer både namn och handling på inom 3 dagar. Sen har vi de där filmerna som är helt jävla brillianta. Det kan röra sig om maximalt 3 filmer av 20. Här snackar vi filmer som American Beauty, Cinderella Man, Gökboet och Tombstone. Det är filmer som man utan problem kan se flera gånger i livet med lika stort nöje varje gång.

Det produceras så sjukt mycket skitfilm nuförtiden och man ser så sjukt mycket fler filmer än förr. Det är därför magin har försvunnit och därför man saknar den tiden då 7 pojkar satt i mammas soffa och drack läsk och var lyckliga över att hyrt en film.

Förr var det populärt att visa spännande serier på tv. Det var även populärt att visa roliga serier. Ibland var det även roliga reklamer på tv. Det var serier som klassikern Raskens, västern med klass som macahans och såpoperor med stil som rederiet. Detta är dock ett minne blott.

Idag är det istället populärt att visa sjukdomar på tv. Man har förberett en trevlig frukost och solen strålar in genom fönstret. Man sätter sig i soffan och slår på teven. Lagom när man ska ta den första klunken kaffe inleds ”sjukdoms och skade-television”. Oftast är det någon slags sjukhusserie som inleder det hela, det finns ungefär arton olika så risken är alltid störst för den här typen. Vanliga inslag i denna typ av program är fruntimmer på väg att föda sitt tredje barn och då ska sugklockan fram. Alternativt är det en häst som har nageltrång och måste opereras av en hästläkare. Om man har riktig otur tar hästläkaren fram den stora beryktade vita plasthandsken och trycker in i röven på hästen. Det är då man brukar sätta tillbaka kaffekoppen på brickan.

Man bestämmer sig för att zappa över till en annan kanal och siktar på att ta första tuggan av ett av de nykokta äggen när den dyker upp. Analklådan. Reklamen som får ägg att lukta som en fis och ostmackan att likna en röv. Jag vill inte ha analklåda på min frukostbricka. Så jag zappar.

Nästa kanal innehåller ambulans-teve, en spinoff på sjukdomsteve. Här får vi följa ambulanspersonal som tar fram halvdöda personer ur kraschade bilar. Ibland överlever dem och då ska dem såklart läggas på operationsbordet. Här ska vi inte spara på detaljerna inte. Fram med stiletten och så skär vi oss ner till njuren och här ska vi absolut inte tänka på att sensurera, nej då icke. Helst ska så mycket blod, tarmar och hjärna som möjligt visas för de nyväckta tittarna. Redan vid själva snittet brukar juicen få en viss blodsmak och därefter ställer man tillbaka juicen på brickan.

Så här fortsätter det. Tragedi-teve. Nu i var mans hem.

Det var ett tag sen man skrev något här… Men som med allting annat som man fattar tycke för så slutar det förr eller senare att vara roligt efter ett tag. Och när det inte är kul att skriva längre blir det liksom inte av. Sen har jag inte direkt haft något särskilt att skriva heller, det händer inte så mycket.

Men idag har jag kommit på vad jag ska göra i helgen. Jag ska ta tag i ett av de värsta i-landsproblem som världen skådat; det så kallade sladd-härve-helvetet. Bakom mitt skrivbord döljer sig en enorm mängd kablar. Det är tevekablar, antennkabeln, alla steroeons kablar, högtalarna, datorkablarna, skrivarns kablar, telefonens, telefondosans, lampans, sladdarna till sladdosorna. Ännu finns det ingen i världen, så vitt jag vet, som har löst mysteriet med sladdhärvornas uppkomst. Ty när man kopplar in sladdarna så ligger dem fint och i ordning. Men genom ett mirakel trasslar sladdarna med tiden ihop sig utav egen vilja och skapar det fruktansvärda sladd-härve-helvetet som är så tragiskt att se på. Det enda som trivs med sladdtrassel är dammet, ytterligare en av Guds mindre lyckade skapelser. Vad är dammet till för har man i alla tider frågat sig. Och svaret är alltid detsamma: inte ett jävla skit. Troligtvis är damm det som blev över efter det att jorden, människorna, ljuset och all annan nödvändig skit blev till. Damm är mänsklighetens svar på djurrikets myggor. Utan damm vore livet en smula roligare. Men för att få reda på sladdhärvan ska jag köpa en signum. 99 spänn på ikea, en sladdhärve-motverkare av rang. Dessutom ska jag använda mig av två av de tre bästa uppfinningarna någonsin – stripes och eltejp. Om det inte vore för ett annat ilandsproblem – digitalkamerans förmåga att förbruka groteskt mycket batterier – skulle jag har tagit ett kort på sladdhärvan nu och sedan ett när jag uttrotat den, men tyvärr. En annan gång.

Det är humor

moar funny pictures