Shantaram

Till julklapp i år önskade jag mig bland annat en bok, ”Shantaram” av Gregory David Roberts. Av många olika anledningar läser jag sällan böcker. De gånger det sker är när jag känner att inget annat känns roligare än att läsa en bok, eller de gånger jag känner att jag har så gott om tid att läsa en bok så att jag läser en bok.

Mellandagarna är en perfekt tid att läsa bok. Och jag kan inte minnas senaste gången som jag så totalt glömt bort tid och rum som nu när jag läst denna kolossala bok på 942 sidor. Andra böcker, en tredjedel så långa, kan kännas som att de tar en smärre evighet att ta sig igenom. Så finns det böcker som Shantaram.

Boken beskriver författaren Gregory David Roberts liv i Bombay, Indien och är baserad på hans egna upplevelser. Sällan har en bok lärt mig så mycket och fått mig ställa så många frågor. Det känns som att Roberts under ett dygn i Bombay upplever mer än jag själv gjort de senaste fem åren. Boken ger en insikt i en helt annan kultur och människor som beter sig så totalt annorlunda mot vad vi i västvärlden är vana vid. Jag är så fascinerad av de möten med andra människor som Roberts beskriver i sin bok. Och den humor som finns i dessa möten. Jag har kommit på mig själv att skratta högljutt mitt i natten när ingen annan människa är vaken. Och jag har kollat till på klockan och tänkt att, en timme till kan jag väl vara vaken… det gör väl inget…och upprepat detta timmen efter. Värre drog än denna bok får man leta efter.

Så om någon som läser detta känner att de har några dygn att ägna åt något helt i hästväg så skulle jag varmt rekommendera Shantaram. Årets bästa julklapp utan tvekan.

”He was Australia’s most wanted man. Now he’s written Australia’s most wanted novel.”

Han kom som ett yrväder…

Han kom som ett yrväder en decemberafton och hade ett fult anteckningsblock i en svångrem om halsen. Ja, ni gissade rätt. Tv-pejlaren. Återigen har han varit här och nosat runt i vårt kvarter. Ibland ser man honom smyga runt likt en irländsk blodhund bakom buskar och husknutar, ibland tassandes lätt, trippandes utmed väggarna i det smala trapphuset med sin beniga röv tätt tryckt mot trappräcket. Totalt emotionellt befriad jagar han utan skruppler lättlurade personer, barn, stumma, gamla och andra som inte har lärt sig av tidigare bittra erfarenheter i livet.

Vad han inte anade var att redan timmar innan kniven skulle stickas i nästa byte hade offret, den listige Martin “The Shadow” Sleipner redan känt lukten av den onda tunnhårige mannens otäcka old spice och hans ytterst misstänksamma beteende och ovanligt ordentliga påpälsning. Den tunga förberedelsen inför det kommande hotet hade utförts; dörren var låst. För säkerhets skulle hade “The shadow” även tagit till ytterligare säkerhetsåtgärder i form av avslagning av tv-apparat och radio-sändare, utifall blodhunden på ett eller annat sätt skulle använda ett av de olycksbådande verktyg som vanligtvis döljer sig i tv-pejlarens fyrkantiga, bruna skinnportfölj av plast; 90-graders pinne med spegel och boxhandske, blodpudding, rökgranat, brevbomb, armsvett på burk, det onda ögat, hackad gul lök, spottkobra, vinäger-chips, pungsvett och andra saker som alla effektivt kan sätta ett potentiellt offer ur spel inom loppet av ett par sekunder. Vid eventuell stormning av lägenheten kan inga bevis då säkras, vilket i sin tur leder till att lägenhetsinnehavaren med lagen i ryggen kan tvinga den tunnhårige att äta en bit blodpudding för att fira sin triumf.

Stunden var kommen och dörrklockan ringer. Tyst som en pygmé smyger ”The Shadow” fram mot dörren och böjer mig sakta framåt mot titthålet för att sedermera skåda ondskan själv i vitögat. Känslan av att veta att den man tittar på vet att man står och tittar på honom trots att man inte vill att han ska veta det är skräckinjagande. Hans ögonlock hänger bekymrade över hans blodsprängda ögon medan de gigantiska gråa ögonbrynen döljer resten av hans ansikte. Han visste att “The Shadow” var där. Han hade genomborrat den första psykologiska försvarslinjen. Redan då visste lägenhetsinnehavaren att just denna tunnhåriga man var en ovanligt illasinnad och känslolös tv-pejlare. Långsamt avvaktade “The Shadow” den obligatoriska andra påringningen och när den väl kom togs ett djupt andetag för att förbereda sig på att ljuga den gamle mannen rätt upp i hans håriga ansikte . Dörren öppnades, lögnen uttalades och “The Shadow” lyckades tills sist, trots ihärdigt tjat och flertalet mottagna moralkakor, få mannen att avlägsna sig och med tunga, släpande steg förflytta sig till den stackars ovetande C. Johnsens dörr i lägenheten bredvid.

Återigen hade The Shadow överlistat ondskan.

Ett typisk exemplar av tv-pejlare. Notera den specifika tv-pejlarens favoritvapen, bananknippet, strategiskt upphängd med nyckelring i gylfen för snabbt anfall. Den grådaskiga rocken symboliserar tristess och avsaknad av glädje, medan den färggranna slipsen sinnrikt har placerats utanpå rocken i ett försök att skapa förtroende och medkänsla hos offren.