Det fanns en tid då det var något magiskt med att se en film. Denna tiden utspelade sig när man fortfarande var en fjunig pubertetsfjortis som tjuvtittade på tutti frutti med Bruno Manzell på 3:an och satt och fes en hel natt i en svettig rollspelslokal. Det var en tid då en premier-cola och en påse av den numera bortglömda och klassiska ”steak and onion” från Estrella var mer värda än mammas hemgjorda köttbullar. Det var på den tiden då man fortfarande var tvungen att slå upp ord som bagatell och naiv i en svensk ordbok.
Att hyra en film av Maestro på fyrkanten var en höjdare. Varje gång man såg en hyrd film var det som att lägga sig i en säng med nya lakan. Nöjet blev ännu större när den mäktiga parispullarn Petter avlöjade sin hittills största hemlighet i livet: Han hade köpt ett filmhyrar-kort på konsum. 2 filmer för priset av 1. Lyckan var total och aldrig mer skulle vi se på film med Petter frånvarande.
Idag kan man ladda hem vilken jävla film som helst från nätet med super-kvalité. Det går på 10 minuter och kostar inte ett dugg. Problemet är att det heller inte ger ett dugg. I 12 fall av 20 ser man ungefär 20 minuter av filmen innan soffans sköna fluff och filmens sövande handling får ögonen att falla ihop och kroppen att hamna i en uppskattad dvala som inte är lika uppskattad när man vaknar med munnen fylld av det så kallade sov-slemmet som en god vän så tydligt uttryckte det i sin blog, och nacken är så stel att man skulle kunna knäcka den genom att ta ett djupt andetag. I fem fall av tjugo så lyckas man se klart hela filmen, men chansen att minnas något är nästintill obefintlig och betyget på filmens story är precis 6 på tioskalan. Därefter har vi filmen som man ser klart, rycker på axlarna och inte reflekterar mer över. Det är en film som är helt ok men som jag glömmer både namn och handling på inom 3 dagar. Sen har vi de där filmerna som är helt jävla brillianta. Det kan röra sig om maximalt 3 filmer av 20. Här snackar vi filmer som American Beauty, Cinderella Man, Gökboet och Tombstone. Det är filmer som man utan problem kan se flera gånger i livet med lika stort nöje varje gång.
Det produceras så sjukt mycket skitfilm nuförtiden och man ser så sjukt mycket fler filmer än förr. Det är därför magin har försvunnit och därför man saknar den tiden då 7 pojkar satt i mammas soffa och drack läsk och var lyckliga över att hyrt en film.
