Det var ett tag sen man skrev något här… Men som med allting annat som man fattar tycke för så slutar det förr eller senare att vara roligt efter ett tag. Och när det inte är kul att skriva längre blir det liksom inte av. Sen har jag inte direkt haft något särskilt att skriva heller, det händer inte så mycket.
Men idag har jag kommit på vad jag ska göra i helgen. Jag ska ta tag i ett av de värsta i-landsproblem som världen skådat; det så kallade sladd-härve-helvetet. Bakom mitt skrivbord döljer sig en enorm mängd kablar. Det är tevekablar, antennkabeln, alla steroeons kablar, högtalarna, datorkablarna, skrivarns kablar, telefonens, telefondosans, lampans, sladdarna till sladdosorna. Ännu finns det ingen i världen, så vitt jag vet, som har löst mysteriet med sladdhärvornas uppkomst. Ty när man kopplar in sladdarna så ligger dem fint och i ordning. Men genom ett mirakel trasslar sladdarna med tiden ihop sig utav egen vilja och skapar det fruktansvärda sladd-härve-helvetet som är så tragiskt att se på. Det enda som trivs med sladdtrassel är dammet, ytterligare en av Guds mindre lyckade skapelser. Vad är dammet till för har man i alla tider frågat sig. Och svaret är alltid detsamma: inte ett jävla skit. Troligtvis är damm det som blev över efter det att jorden, människorna, ljuset och all annan nödvändig skit blev till. Damm är mänsklighetens svar på djurrikets myggor. Utan damm vore livet en smula roligare. Men för att få reda på sladdhärvan ska jag köpa en signum. 99 spänn på ikea, en sladdhärve-motverkare av rang. Dessutom ska jag använda mig av två av de tre bästa uppfinningarna någonsin – stripes och eltejp. Om det inte vore för ett annat ilandsproblem – digitalkamerans förmåga att förbruka groteskt mycket batterier – skulle jag har tagit ett kort på sladdhärvan nu och sedan ett när jag uttrotat den, men tyvärr. En annan gång.
