Oj oj. Här på bloggen är det sannerligen inte full rulle – men i verkligheten händer det grejjer. De senaste tre helgerna har spenderats i tre olika städer. I örebro hälsa jag på den beryktade mannen med skägget – Joakim ”Dobbermann” Walldeck och hans sambo och son. Det blev en sällsynt lyckat tillställning med den sedvanliga alkoholbaserade förfesten och därefter stjärtsvängning på Klaras. På klaras var det som vanligt lite lagom avslagen stämning, vilket som alltid medför ett alltför grovt barhäng, vilket i sin tur ständigt innebär att sleipner uppnår den föga smickrande ranken ”svart bälte i karatefylla”. Klockan kvart i två fann man så kärleken, men den blev bara 7 timmar lång. Dagen därefter spenderades vid en flötig pizza i en välbekant fåtölj tills dess att kroppen hade lyckats förbränna gårdagens fest och bilfärd hemåt kunde påbörjas utan större risk för att bli hejdad av herre i uniform och fängslad för rattfylla och extremt otillfredsställande frisyr.
En arbetsvecka till flöt fram utan större hinder och nästa helg spenderades ”hemma” i Vadstena hos min mor. Jag träffade mormor, det var trevligt. Såg också mammas nya bil, fin en. På lördagen drog vi ihop en pokerturnering och jag slutade som alltid sist – föga förvånande. Kvällen på harrys blev en exceptionellt stor katastrof, troligtvis med tanke på att man var i stort sett helt nykter, något som ibland kan rekommenderas på välsorterade caféer och restauranger av högre standard, men som definitivt inte kan rekommenderas på harrys i Motala – staden där gemene man tar sig en stänkare till frukost innan jobbet och där man istället för kaffe och kaka efter maten hellre lyxar till med en skaplig cigg och toppar med fultjack. Med andra ord – fullast är bäst. Jag kom sist. Däremot lyckades Jonas Öhrman ta hem en smickrande seger i den här kategorin. Herr Öhrman hade inte varit anträffbar under hela kvällen, men hans rangliga, vingliga stil och fnittriga uppträdande avslöjade att han hade spenderat tiden i baren – samma ställe som jag själv mot alla odds inte hade besökt.
Sedan gick en arbetsvecka till utan att större upphetsningsnivå uppnåddes. Fredagen kom och jag fick en inbjudan av den alltid lika festkåte Dr. Love, aka. Carl-Martin Rydenlund i skövde. Cecilia, hans sambo och Liam, hans son, hade fått den briljanta idén att lämna C-M och mig helt ensamma för att under en kväll visa vår gemensamma kärlek till dans, kvinnor och sång i metropolen Falköping, där C-M hade ordnat förfest som vi skulle gå på. Vanligtvis brukar jag här skriva vilka profiler som närvarade på festen. Tyvärr närvarade inga profiler. Festen kom att bli en seg, träaktig och torftig tillställning. Ordet ”steril” känns helt plötsligt mer relevant nu än när jag för många år sedan opererade in fyra titanskruvar i min brutna fot. Det blev tidig hemgång, och än idag hör jag ekot av de fruktansvärda orden ”bugga bugga” i gällaste falsett, vrålade konstant av kärringen som ägde lyan där ”festen” gick av stapeln.
