Så var man på plats i en ny stad i ett nytt landskap och i en ny lägenhet.
Första gången jag bor helt själv faktiskt. Men det är ruggigt skönt.. ingen som klagar på att det luktar salami i kylskåpet eller att man lägger äggskalen i fel soptunna.
Jag känner mig lite som en volvo som just varit på helrenovering och rullat ut på landsvägen igen.
Senaste året har liksom varit ett sånt där år då man haft alldeles för mycket tid för sitt eget bästa. Varje vecka har man i stort sett gjort samma grej, gått ur sängen framåt 12, suttit vid datorn ett tag, käkat lunch, suttit vid teven ett tag, suttit vid datorn ett tag, sett på en film, gått på skithuset, gått ut med soporna, gått å handlat, blivit trött, gått och lagt sig och lyssnat på nån bra skiva , somnat. Repetera. Det enda man såg fram emot i veckorna var antingen när man skulle ut på krogen eller när de kom nån polare som drog med en ut på krogen.
Nu är det mer, gå upp klockan 7, gå till universitetet, prata med folk, verka social, känna sig nyttig. De e fan bättre det. Jag har t.o.m köpt ett gymkort. Fast jag sitter bara på träningscykeln. Jag vågar ju inte riskera att dra i en tyngd och slita ut ett ledband. Fast jag ser fortfarande fram emot att gå ut på krogen.
Fast det nya livet som renoverad volvo har sina nackdelar. Hur tidigt jag än somnar och hur länge jag än sover så vet jag knappt vad jag heter klockan 7 på morgonen. Ögonen känns som löskokta ägg med salt i. Jag vet inte var felet ligger men jag antar att det är det som vanligt folk brukar kalla extrem morgontrötthet. Om man däremot vaknar vid tolv på dagen om man somnade 5 på morgonen känns ögonen som ett väloljat hänglås istället. Det klickar till och det går upp. Det är dags för vår tids einstein att upptäcka nästa relativitetsteori. Teorin om tidens och ljusets påverkan på ögonen vid olika tidpunkter. Detta är helt klart ett de största problemen i dagens samhälle, om man bortser från baksmälla, en skavande lapp i kalsongen, kärnvapenkrig och naturkatastrofer.
I onsdags var det nollning. Det var spännande. Martin hade bestämt sig för att ta med rejält med alkohol till förfesten, vilket var ett stort misstag. Klockan 20.00 var berusningsgraden så hög att risken för att förväxla en skäggig flintskallig gubbe och en slank brunett med fasta tuttar och välformad stjärt större än chansen att träffas av en regndroppe i en tropisk storm. Min syn förvandlade ont till gott, och av mina nya kompisars historier dagen efter att döma, hade jag förvandlat en rätt ofager tjock brud till ett hångelobjekt. Svår var denna sanning att ta emot men, som jag brukar säga, vad gör det om hundra år när allting kommer kring.
En av mina allra bästaste kompisar har hittat en karl. Det gör mig glad. Men jag tänker på hennes förra pojke. Han verkar inte må så bra och det här gör nog inte saken lättare. Det gör mig inte glad. Så då är jag tillbaka på ”jag mår helt okej”. Skönt.
Nåväl, ikväll är det utgång. Jag har funderat på att lägga om min taktik sen i onsdags och istället gå ut lugnt med ett par kalla, för att sedan accelerera och nå berusningens absoluta topp runt klockan 24:00. Vid den tidpunkten brukar man i regel ha tappat bort alla som man känner, och risken för att bli upplyst om diverse pinsamheter dagen efter minskar med 300%. Fast planerna som har med alkohol att göra brukar inte vara alldeles tillitliga och det gör min själ orolig och mitt hjärta aningen okontrollerat. Dem som läst dr. loves 5 råd till ett bättre liv vet redan nu att risken i att ta en öl är att man börjar öla. Må det gå vägen.
Piece and out.
